Roll av funktionell diagnostik i

bibehållande och förbättring av hälsan.

 

Människans önskan om att vara frisk är naturlig. Hälsa skapar förutsättningar för ett normalt och långt liv. Begreppet ”hälsa” i en fysiologisk mening brukar definieras med begreppet ”norm”. Hälsotillståndet innebär frånvaro av betydande avvikelser från normen för de grundläggande vitala parametrarna. Men på grund av enskilda, ålder-, kön-, yrke och andra skillnader mellan människor finns det ingen universell norm. Alla är friska på sitt eget sätt och har sina individuella normer som beror på många faktorer såsom ålder, kön, social status, etc. Således kan det inte finnas ett universellt recept för hälsa. Alla behöver en individuell strategi.

Men hur skall man avgöra vilken fysisk motion som behövs? Hur avgör man om det behövs intagande av några preparat? Hur påverkar livsstilen människans hälsa osv? Subjektiva känslor eller förändringar i fysiologiska och biokemiska index hos en organism är en försenad reaktion på förändringar i dess funktionella tillstånd. I detta sammanhang är det oerhört viktigt med en operativ analys av organismens tillstånd. Med en sådan analys kan man snabbt justera hälsoprogrammet för att uppnå maximal positiv effekt. Övergången från den fysiologiska normen till ett patologiskt tillstånd sker genom ett antal steg, där kroppen försöker anpassa sig till nya miljöförhållanden genom att ändra funktionsnivåerna i enskilda organ och system. För att behålla den nuvarande funktionsnivån eller för att ändra till en adekvat nivå som är passande för det nya förhållandet, krävs en viss grad av ansträngning i kontroll av mekanismen. Syftet med denna ansträngning är att mobilisera funktionella reserver.

Funktionella reserver inkluderar informations-, energi- och metaboliska reserver som säkerställer kroppens anpassningsförmåga. För att mobilisera dessa reserver i en omgivning som ändras, krävs en ansträngning i regleringsmekanismen. Den ansträngningsgrad som behövs för att bibehållahomeostasis definierar människans nuvarande funktionella tillstånd.

Anpassningsprocessen till miljöförhållandena resulterar i ett visst utfall. Om de påverkande faktorerna (t ex de som stör homeostasis) är svaga eller har kortsiktig inverkan kan kroppen bibehålla tillfredsställande anpassning (d v s att behålla den optimala inställningen) med relativt små ansträngningar i regleringsmekanismen. Om påverkan är mycket större eller mer långvarig behövs en maximal ansträngning av regleringssystem för att mobilisera kroppens funktionella reserver och aktivera motsvarande skyddsanordningar. Överansträngning av regleringssystem kan leda till att anpassningen avbryts, följt av inadekvata förändringar i funktionsnivån av kroppens viktigaste system. Detta resulterar i en onormal homeostasis och framträdande av patologiska syndrom och sjukdomar.

Kroppens anpassningsförmåga är en indikator på hälsonivån. Hälsonivån kan fastställas med anpassningsgrad till omgivningen. Det är möjligt att urskilja följande tillstånd:

  • normal anpassning
  • anpassningssystemet är ansträngt (instabil eller ofullständig anpassning)
  • inadekvat anpassning, anpassningssystemet är överansträngt
  • reducerad anpassningsförmåga (anpassningssystemet är utmattat)

Uppskattningen av nuvarande funktionstillstånd med indikatorer för ansträngningsgrad och funktionella resurser, tillåter oss att göra bedömningar om kroppens anpassningsförmåga och på det sättet prognostisera dess möjlighet att behålla homeostastis i de viktigaste systemen och organen.

Oavsett om vi betraktar en enskild cell eller ett organ, eller en komplett organism, kan deras funktion beskrivas i fyra steg:

  1. strukturförnyelser med energi och näringsämnen från mat och interna källor
  2. produktion och konsumtion av energi i enlighet med styrkommandon
  3. ta emot, bearbeta och överföra kommando (signaler) data som reglerar processer i ämnesomsättningen och energiproduktionen.
  4. tidsmässig samordning av funktions struktur-, energi- och informationsnivåer

Patologiska störningar kan uppträda på något av dessa steg. Men i de flesta fall passerar patologiutvecklingen genom följande steg:

a) tidsmässiga störningar

 

b) onormalt informationsflöde

c) onormal energiomsättning

 

d) onormal ämnesomsättning

 

e) strukturförstörelse

 

Den moderna klassificeringen av sjukdomar bygger huvudsakligen på en utvärdering av de sista tre stegen och använder bara delvis det onormala informationsflödet. Men övergången från hälsa till sjukdom har sin början i den tidsmässiga funktionsstörningen och förändringar i informationsflödet (d v s avvikelser i reglering av fysiologiska funktioner i kroppen). Följaktligen bör kontrollerna av hälsotillståndet inbegripa en analys av informationsflödet i kroppens regleringssystem.

Det kardiovaskulära systemet med dess multilevel reglering är ett funktionellt system, vars syfte är att säkerställa en viss funktionsnivå i hela kroppen. Blodomloppet, med dess komplicerade neuroreflexer och neurohumorala mekanismer, säkerställer en jämn och tillräcklig tillgång på blod till respektive struktur. Det kan sägas att vilken funktionell nivå som helst av kroppen har en motsvararande nivå i blodomloppet. Därför är det logiskt att utvärdera och prognostisera kroppens funktionella tillstånd med hjälp av undersökningsdata av det kardiovaskulära systemet.

Grunden till detta är:

  • Hemodynamiska förändringar i olika organ och system uppkommer tidigare än motsvarande avvikelser

  • Informationsprocesser i regleringsmekanismen av det kardiovaskulära systemet förändras tidigare än energi-, metaboliska eller hemodynamiska avvikelser uppkommer

  • Tidiga förändringar i regleringssystemet för hela kroppen kan upptäckas genom att studera tidsmässiga processer i organisationen, samordning och synkronisering av informations-, energi- och hemodynamiska processer i det kardiovaskulära systemet.

I den diagnostikutrustning som vi använder, extraheras informationen ut om hälsotillståndet från elektrokardiosignalen. Informationen analyseras i fyra regleringsnivåer:

  1. Regleringstillståndet på hjärtnivån.

  2. Autonoma återspeglar förhållandet mellan sympatisk och parasympatisk påverkan.

  3. Hypotalamus-hypofys återspeglar tillstånd av högre autonoma centra som varken är sympatiska eller parasympatiska, men som förenar regleringen av båda delarna av det autonoma nervsystemet. På denna nivå har regleringen dubbel natur: nerv- och humoral. Förklaringen till detta är att hypothalamus celler är nerv- och sekretoriska samtidigt. Centralanervsystemet integrerar och anpassar omstruktureringen av kroppens funktioner under miljöpåverkan.

Tre viktiga slutsatser följer:

  1. den bioenergetiska aktiviteten i hjärtat återspeglar hela den neuronhumorala förbindningen, d v s ett uttryck för den grundläggande egenskapen i alla levande system att utveckla och visa dess funktioner i samspel med miljön.

  2. eventuella förändringar i kroppen, oavsett var, orsakar förändringar i rytmisk hjärnaktivitet. Samtidigt orsakar styrsignalerna från centrala nervsystemet svarsförändringar i hjärtrytmen.

  3. rytmisk hjärtfunktion är möjligt bara i de fall då det finns ett visst fasförhållande mellan oscillationsprocessen i hjärnan och hjärtat.

Neurodynamisk analys av elektrokardio-signalparametrar tillåter oss att skaffa all nödvändig information om tillståndet hos kroppens organ och system, utvärdera det allmänna hälsotillståndet, finjustera hälsofrämjande program och därmed maximalt förbättra hälsan.

 

Under utarbetandet av detta material använde vi vissa delar av Prof R. Baevsky arbete

och rapporter av den Ryska Militära Medicinska Akademin.